Zen och budo

från inledningen till boken Zen och Kampkonsterna.
av Robert von Sandor

Efter andra världskriget började en intensiv export från Japan till västerlandet. Det gällde inte bara varor och produkter utan även traditionell japansk kultur, t ex tecermonin, zen-buddhism, kalligrafi, blomsterarrangemang och sist men absolut inte minst japanska idrotter som rubriceras som budo, strids- eller kampkonster, med betoning på ordets andra led, konst. Det är denna "exportartikel" som såldes bäst av alla "kulturartiklar" i västerlandet.

Judo, kendo, aikido och kyudo tillsammans med karate och ju-jutsu (vilket i ordets strängaste bemärkelse inte är budo) spreds lavinartat över världen. De japanska instruktörerna som följde med "exportvågen" och som automatiskt togs som experter bara därför att de var japaner, hade sällan förmågan eller ens kunskapen att förmedla de mera andliga och filosofiska aspekterna av dessa övningar. Budoteknikerna fick istället en utveckling som idrotter och som tekniker att försvara sig med.

I dag tränas dessa olika "do" av många hundratusen icke-japaner, och det har på sina håll blivit en lukrativ affär att sälja kurser i självförsvar under täckmanteln av "japansk samurajmystik". Med utstuderad mytbildning och med hjälp av mer eller mindre påhittade "historiska sanningar" har man skapat en vrångbild av de traditionella kampkonsterna, och situationen har inte blivit bättre av att kommersiella krafter inom film-, video- och serievärlden exploaterar området.

Dessa kampkonster har dock en helt annan historisk bakgrund än att vara tekniker för att segra i en strid.

Ordet budo är egentligen två japanska ord. Bu som betyder kamp och do som betyder utveckling eller mental väg som man vandrar på under sitt jordiska liv. Budo blir således "kampens väg". Betydelsen av ordet är således inte att man lär sig kämpa utan att man följer kampens väg. Budo är helt enkelt en träningsform som syftar till att skapa en personlighet. Målsättningen är att öva upp individen i spontan och intuitiv handling och inte som man felaktigt tror, att skaffa sig en så fullkomlig teknik som möjligt.

Tyvärr har den riktiga budoträningens målsättning trängts undan och försvunnit i vår tid. Först när zenmästaren Taisen Deshimaru kom till Europa för att undervisa i zen togs aspekten upp på nytt. Deshimaru Roshi var därför en värdig efterträdare till en annan berömd zen-präst, Takuan, som under 1600-talet kompletterade den japanska fäktkonsten med en andlig/filosofisk aspekt som omvandlade svärdsstriden på liv och död till en övning i självdisciplin och intuitivt handlande.

Som personlig elev till såväl Deshimaru Roshi som Yuno Hanshi har jag själv under ca trettio år haft rikliga tillfällen att notera skillnaden mellan traditionell budo och de idrotter med samma överskrift vars målsättning är att vinna en match eller en tävling. Skillnaderna mellan verklig budo och de idrottsgrenar som kallas budo idag och som tränas över hela världen är övningarnas målsättning.

Om träningen syftar till att lära ut en teknik så perfekt som möjligt, för att den skall fungera i en idrottslig kamp, då tränar man inte traditionell budo i zens anda. Däremot om träningen är en ständig växelverkan mellan övandet av tekniken och hur jaget speglas i utövandet, då blir budoträningen en fysisk form av zen.

Det är i den senare bemärkelsen som Taisen Deshimaru och Masanori Yuno har undervisat i zen i allmänhet och i kendo och kyudo i synnerhet. Många utövare av budo som har tränat teknikerna enbart som idrotter har undrat över den skenbara motsättningen hur samurajen, som var en vältränad och ytterst effektiv stridsmaskin, samtidigt kunde vara zen-buddhist. Man kan inte tänka sig att kampen, med dödandet som yttersta konsekvens, kan förenas med buddhismens filosofi om icke-dödande. Denna uppenbara paradox bygger helt enkelt på ett missförstånd. Man har blandat ihop två olika målsättningar med att träna en och samma kampteknik och rubricerat dessa skilda målsättningar med samma ord, budo. Tränar man en teknik för att kunna vinna en kamp tränar man jutsu dvs "teknik" på japanska. Men tränar man samma teknik med målsättningen att komma närmare zens mål, det intuitiva handlandet, spontaniteten och insikten, då tränar man do.

Taisen Deshimaru tog som sin livsuppgift att lära oss västerlänningar zen. Därför var det naturligt för honom att undervisa i zens principer på alla de sätt som det är möjligt, alltså även med hjälp av träning i kampkonsterna. I ungdomen övade Deshimaru kendo och nådde femte dan. Som zen-präst utövade han inga kamptekniker, men detta betydde ej att han inte kunde tillämpa zens principer på vilken kampkonstform som helst. I likhet med sin stora föregångare Takuan undervisade Deshimaru Roshi såväl svärdsmän som bågskyttar i budo och bidrog på detta sätt till att den traditionella budoträningen fortlever även bland icke-japaner.

Masanori Yuno, kendo-Hanchi var från början en vanlig svärdsman med samma ambitioner som många samurajer, dvs att vara så tekniskt skicklig med sitt svärd att han kunde vinna i en kamp. Men ju mer han tränade desto oviktigare blev det för honom att vinna. Yuno Hanshi blev mer och mer en budoka, en person som tränade budo. Trots att han med tiden en av Japans mest kända och eftersökta fäktmästare blev han mer och mer meditativ och undervisade helst i zen-teknik med svärdet.

Likheten mellan zenmästaren Takuan och 1600-talets berömde fäktmästare Yagyu Munenori samt vår tids zenmästare Deshimaru och fäktmästaren Yuno är slående. På samma sätt som Takuan utvecklade Munenoris skicklighet med svärdet genom zen utvecklade Deshimaru Yunos teknik.

Deshimaru och Yuno samarbetade under senare år i zen-undervisningen i Europa. Taisen Deshimaru undervisade på traditionellt japanskt sätt genom personliga samtal med sina elever. Dialogen, som späckades av zen-historier, liknelser och koaner kunde pågå i dagar och nätter, och när det gällde budo kompletterades den med Mäster Yunos praktiska demonstrationer och övningar med svärdet.