Jujutsuns bakgrund
Runt om i världen finns det olika sorters kampkonster och så har det varit i alla tider. I länder som t.ex. Kina, Indien, Grekland, Brasilien, Japan, ja till och med i Sverige, har det funnits olika sätt att försvara sig på. Här i norden var det främst på vikingatiden som kampkonsten (bl.a. glimabrottning) utvecklades.
Under 1500 och 1600-talets samurajperiod blomstrade kamparterna i Japan. En av de populäraste arterna var jujutsu.
Namnet "jujutsu" var en kollektiv term som gavs till så gott som alla mer eller mindre obeväpnade stridssätt under Tokugawa-perioden (1600-1868). Men systemet i sig själv är mycket gammalt och härstammar från olika stridssätt som kumiuchi, yawara, wajutsu m.fl. som var liknande i teknik och utförande. Många skolor etablerades (t.ex. Takenouchi, Kito, Yoshin, Tenjin-Shinyo, Daito och Kyushin ryu) som hade sina egna olika och utmärkande sätt att utöva arten. Jujutsu kom att inkludera tekniker med slag, spark, kast, fällningar och stranguleringar samt vissa vapen där tonvikten var olika för de olika skolorna.
Det finns en skillnad mellan traditionell jujutsu som är nära associerad med de äldre stridssätten och den "nya" jujutsun som är utvecklad utan inblandning av militär erfarenhet. Det är framför allt den senare som spreds till väst och dominerar jujutsun idag. Faktum är att den jujutsu som utövas mest idag kommer från Jigoro Kanos jujutsu som senare blev Judo, eller så är det en sammanställning av judo, aikido och karate. Traditionell jujutsu var aldrig en enbart tomhänt kampkonst. Den var utvecklad av professionella krigare, väl bevandrade i konsten att hantera vapen. Det primära vapnet för dessa krigare var katanan (svärdet), så det finns ett starkt band mellan traditionell jujutsu och kenjutsu (konsten att hantera svärd).
Jujutsu är ofta slarvigt beskrivet som ett obeväpnat stridssystem som utvecklades av samurajerna, och översätts gärna med "mjuk teknik".
Jutsu bör istället översättas med konst, art, teknik eller system medan ju bör översättas med smidig, mjuk, flexibel och/eller följsam. Alla dessa termer representerar en princip, en generell metod att utföra en teknik genom att använda kroppen som ett vapen. Principen "mjukhet kan övervinna hårdhet" och " i följsamhet finns det styrka" avslöjar lite av tankesättet inom jujutsu.
Låt oss nu först och främst konstatera att jujutsu är jujutsu, oberoende av hur det stavas (ju-jitsu, jiu-jitsu, jiujitsu, ju-jutsu, etc.), vilka tekniker som anses vara de viktigaste och hur dessa tekniker utförs, så länge principen om ju bibehålles.
Många olika tekniker kan tillämpas i enlighet med denna princip och i själva verket tolkade många av de skolor som fortfarande är välbekanta för oss, principen på ett högst individuellt och differentierat sätt.
Men principen ju får aldrig förväxlas med vekhet. Med ju menas att man skall följa och utnyttja sin motståndares styrka samtidigt som man själv behåller sin balans.
Tillämpat på konkreta försvars- eller kampsituationer, består principen i att smidigt och intelligent anpassa sig till motståndarens angreppsteknik för att kunna använda dennes teknik för att besegra honom, eller i det minsta neutralisera hans attack.
Denna och andra principer kommer att diskuteras mer ingående senare, här skall endast som hastigast beröras hur teknisk perfektion i varje strategisk tolkning uppnåddes. Den avgörande frågan var alltid: "Fungerar det - är det effektivt i kamp?" Svaret på den frågan gavs konkret genom resultatet av personliga dueller och allmänna tävlingar mellan medlemmarna i de olika skolorna.
Traditionellt anses jujutsu vara en japansk kampkonst bestående av grepptekniker, slag och sparkar. Jujutsuns tekniker utvecklades bland samurajerna i det feodala Japan som en metod för att oskadliggöra en beväpnad och bepansrad motståndare i situationer där användning av vapen var opraktiskt eller förbjudet.
På grund av svårigheten att övervinna en bepansrad motståndare med slag och sparkar, tog de mest effektiva metoderna för att neutralisera fienden utan vapen formen av fasthållningar, kast och låsningar av leder.
Det fanns många varianter av jujutsu, vilket ledde till en mängd sätt att utöva arten. Alla jujutsu-stilar använder sig av alla former av tekniker i någon mån (i.e. kast, infångning, ledlås, fasthållningar, frigöringar, slag och sparkar).
Dessa system av obeväpnad kamp började kallas Nihon Koryu Jujutsu (japansk gammal jujutsu) under Muromachi-perioden (1333-1573), enligt historiska dokument.
De flesta av dessa system skulle användas tillsammans med de vanligaste vapenteknikerna på slagfältet. Dessa stridskonster hade olika namn, bland annat kogusoku, yawara, kumiuchi, och hakuda, allt under den gemensamma benämningen Sengoku jujutsu. De var inte obeväpnade kampsystem, utan medel för en obeväpnad eller lätt beväpnade krigare att bekämpa en tungt beväpnad och bepansrad fiende på slagfältet. Men helst skulle samurajer vara beväpnade och inte behöva förlita sig på dem.
I de metoder för att strida som nämnts ovan ingår sparkar, slag, kast, ledlås, fasthållning och vapen.
Försvarstaktik inkluderade blockering, kringgående rörelser, balansbrytning, distraktion och att fly. Mindre vapen som tanto (dolk), ryufundo kusari (kedja), Kabuto Wari (hjälmkrossare), och Kakushi Buki (hemliga eller dolda vapen) var nästan alltid inkluderade i Sengoku jujutsu.
På senare tid har andra Koryu utvecklats till system vanligen mer bekant för utövare av jujutsu. Dessa är korrekt klassificerade som Edo jujutsu (grundades under Edo-perioden): de är generellt utformade för att hantera motståndare varken klädda i rustning eller på ett slagfält. De flesta system av Edo jujutsu inkluderar en ganska omfattande användning av atemi waza (vitala slag- och sparktekniker), vilka skulle vara till föga nytta mot en bepansrad motståndare på ett slagfält. De skulle dock vara ganska värdefulla vid en konfrontation med en fiende eller motståndare under fredstid, klädd i normal civil klädsel. Ibland var mindre vapen såsom tanto (dolk) eller Tessen (solfjäder av järn) inkluderade i läroplanen för Edo jujutsu.
Sedan starten av Meiji perioden i och med avskaffandet av samurajsystemet och förbudet att bära de två svärden, har den traditionella Yagyu Shingan Ryu (Sendai & Edo linjerna) fokuserat mycket mot den jujutsu (Yawara) som ingår i dess kursplan.
Många andra legitima Nihon jujutsu ryu existerar, men anses inte vara Koryu (gammal stil). Dessa kallas antingen Gendai jujutsu eller modern jujutsu.
Moderna jujutsutraditioner grundades efter, eller i slutet av, Tokugawa-perioden (1868), då mer än 2000 jujutsuskolor (ryu) existerade. Olika traditionella ryu och ryuha som allmänt betraktas som Koryu jujutsu är faktiskt Gendai jujutsu. Deras läroplan speglar en tydlig inriktning mot Edo jujutsu i motsats till Sengoku jujutsu. Det osannolika i att konfrontera en rustningsklädd angripare är orsaken till denna inriktning.
Japansk jujutsu lägger oftast mest tonvikt på kast, fasthållningar, led-låsningar och stryptekniker (i jämförelse med andra budoarter som t.ex. karate). Jujutsu-stilarna varierar mycket i sina utformningar, och många omfattar ett betydande antal slag- och sparktekniker, om än bara som angreppsformer för sina försvarstekniker.
I jujutsu tränar utövare många potentiellt farliga tekniker, men eftersom eleverna tränar i en kontrollerad och förhoppningsvis säker omgivning, minimeras riskerna. Eleverna får lära sig fallteknik för att ge dem möjlighet att på ett säkert sätt utöva annars kanske farliga kast.
Även om det finns vissa skillnader i själva utförandet av teknikerna i de olika jujutsu-systemen, finns det betydande tekniska likheter som är gemensamma för samtliga skolor: Eleverna lär sig jujutsu främst genom observation och efterapning av instruktören.
De flesta stilarna betonar kansetsu-waza i sina obeväpnade tekniker, det vill säga, tekniker mot led, genom att placera tryck på leden i en riktning som strider mot dess normala funktion eller att vrida leden så att muskelstyrka inte kan göras gällande.
Ibland används atemi mot vissa känsliga område av kroppen, som en inledning till kuzushi (balansbrytning) och som en avledningsmanöver för ett kast eller en nedläggning.
Rörelser tenderar att dra nytta av angriparens kraft och fart för att bryta hans balans som förberedelse för en nedläggning eller ett kast. Försvararens egen kropp är placerad på ett sådant sätt att angriparens svagheter utnyttjas optimalt, samtidigt som de egna svagheterna eller öppningarna i positionen blir minimala.
Eftersom jujutsu innehåller så många aspekter, har det blivit grunden för en mängd olika stilar och härledningar idag. Varje instruktör införlivade nya tekniker och taktiker i vad han fått lära sig från början, och därför kunde han kodifiera och skapa sin egen ryu (skola). Vissa av dessa skolor modifierade källmaterialet så mycket att de inte längre ansåg sig vara en typ av jujutsu.
År 1600 fanns det ungefär 2000 ryu som tränade jujutsu i Japan och det fanns gemensamma drag hos de flesta av dem. De tekniska egenskaperna varierade från skola till skola men många av de gemensamma dragen beskrivna tidigare stämde på några av jujutsu-skolorna.
Några typer av budo som har utvecklats ur eller influerats av jujutsu är Aikido, Baritsu, Hapkido, Judo, Brasiliansk Jiu-jitsu, Sambo, Kajukenbo, Kapap, Kempo och några japanska stilar av karate.
Somliga skolor knoppades av till dagens karate- och aiki-stilar. Den sista stora Japanska avknoppningen skedde 1905 när ett antal jujutsu-skolor anslöt sig till Kodokan-skolan. Dessa skolor enades under Kano Jigoro och kom att bilda Judo. Modern judo är det klassiska exemplet på en "sport" som härstammar från jujutsu.
Andra arter hade instruktörer som studerat någon av dessa avknoppningar från jujutsu och sedan själv avknoppades. Detta skapade en omfattande familj av kampsporter som kan spåra sin härstamning till jujutsu, åtminstone till viss del.
Ett japaninfluerat budosystem som är grundat i modern tid (dvs. efter Tokugawa-perioden) som endast delvis är influerat av traditionell Nihon jujutsu, bör, om man skall vara korrekt, kallas för goshin (självförsvar) jujutsu. Goshin jujutsu är vanligtvis utvecklad utanför Japan och inkluderar influenser från andra budotraditioner. Brasiliansk Jiu-Jitsu har, trots att den ursprungligen avknoppades från Kodokan judo, utvecklats oberoende under många år och kan anses vara ett bra exempel på Goshin Jujutsu.
Efter att spridningen av traditionell jujutsu utanför Japan hade börjat, genomgick många av dessa traditionella stilar en anpassningsprocess genom sina utövare som formade jujutsun efter västerländsk kultur. Det finns idag många specifikt "västerländska" jujutsu-stilar som hävdar sina japanska rötter i varierande grad. Det finns också ett antal relativt nya budoarter som gärna identifierar sig som jujutsu.